Fri som en fågel

Mitt liv har verkligen varit upp och ned de senaste 6 månaderna. Tillslut blir det väl så att känslorna kommer ikapp en och då brakar allt. Det hände mig. Jag hann inte med att hantera allt som kom och visste heller inte hur. Jag kunde innan inte förstå att livet kunde vara så här tufft. Det är så starka känslor. Att vakna upp med oro om att förlora någon man älskar eller att allt bara en dag ska försvinna osv. Att inte våga göra någonting för att man helt enkelt är rädd. Denna undvikelse. Man lever i sin egen värld där allt är betydelselöst, det enda man tänker på är att överleva dagen... Känslan av att vara lycklig har skrämt mig så många gånger, med rädsla av att halka tillbaka. Samtidigt kan jag heller inte fortsätta lägga band om mig själv och sluta leva. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker tillbaka på allt jag har gått igenom under denna tid, hur oförklarligt jobbigt det har varit och att jag nu står här. Ett halvår senare. Starkare än någonsin. Även fast det inte är helt borta så är jag ändå otroligt glad när jag idag kan känna känslan av livsglädje, längtan och hopp. Känslor som tidigare inte ens fanns för mig. Nu börjar min resa.