Fri som en fågel

Vad gör man när man gett en människa så många chanser och det slutar dåligt varje gång?

För ett tag sedan läste jag en tweet som träffade mig mitt i prick.

Det finns så otroligt mycket kloka ord. Om saker som är helt uppenbara men som man ändå behöver påminnas om. Ibland glömmer man bort det enkla. Det pågår så mycket tankar, känslor och förändringar i mig och mitt liv nu. Ibland känner jag mig helt vilse. I exakt allt. Och allt nytt gör mig rädd. Skraj. Jag är så trött på att vara så beroende av andra människor. Jag vill kunna känna mig självständig med båda fötterna stadigt på jorden och finna lugnet i mig själv. Oavsett vad liksom. Att kunna lita på sig själv. Mina viljor pendlar kors och tvärs mellan saker som är natt och dag. Därför ska jag från och med nu alltid bära med mig detta "ta inte permanenta beslut på tillfälliga känslor"

Att våga. Vara modig. Inte känna rädsla. Tro på sig själv. Några saker jag önskar jag var bättre på. På senaste tiden har jag tänkt mycket på min framtid. Min stora fråga till mig själv har ju varit vad jag ska göra med mitt liv. Jag har trott att jag inte riktigt vetat något alls, men börjar nu inse att problemet är att det finns för mycket saker (stora som små) jag faktiskt vill göra. Jag vet liksom inte vart jag ska börja vilket leder till att jag stannar kvar. Även fast jag vet att den största anledningen är för att jag är rädd. Så jävla rädd. Rädd för att göra något på egen hand. I varje tanke om min framtid kommer samma mening upp "nej, det jag vågar inte". Jag har liksom redan bestämt det innan för mig själv.

Ena stunden vill jag ha "basen" kvar här i Södertälje och plugga någonstans här i närheten. Kanske en konditoriutbildning eller något inom den grafiska branschen. Medan jag i nästa stund känner att jag vill åka bort för ett tag. Plugga eller jobba på annan ort. Eller åka iväg i några veckor på något träningsläger, likt biggest looser. Bo på en plats där allt handlar om träning och kost. Att få en riktig jävla spark i baken och livsförändring. Det skulle vara sjukt coolt. Jag beundrar er som tagit steget att flytta någon helt annanstans, helt själv. För fan vad läskigt det känns.

 

 

2012-08-10 Life is a journey and not a destination | Mitt liv har verkligen varit upp och ned de senaste 6 månaderna. Tillslut blir det väl så att känslorna kommer ikapp en och då brakar allt. Det hände mig. Jag hann inte med att hantera allt som kom och visste heller inte hur. Jag kunde innan inte förstå att livet kunde vara så här tufft. Det är så starka känslor. Att vakna upp med oro om att förlora någon man älskar eller att allt bara en dag ska försvinna osv. Att inte våga göra någonting för att man helt enkelt är rädd. Denna undvikelse. Man lever i sin egen värld där allt är betydelselöst, det enda man tänker på är att överleva dagen... Känslan av att vara lycklig har skrämt mig så många gånger, med rädsla av att halka tillbaka. Samtidigt kan jag heller inte fortsätta lägga band om mig själv och sluta leva. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker tillbaka på allt jag har gått igenom under denna tid, hur oförklarligt jobbigt det har varit och att jag nu står här. Ett halvår senare. Starkare än någonsin. Även fast det inte är helt borta så är jag ändå otroligt glad när jag idag kan känna känslan av livsglädje, längtan och hopp. Känslor som tidigare då inte ens fanns för mig. Nu börjar min resa.

 

Ett år har gått sedan jag skrev detta inlägg och än kan jag känna dessa känslor i kroppen. Jag har insett och accepterat att detta är något som jag kommer att få jobba med resten av mitt liv. Det går såklart i perioder. Mer eller mindre. Jag tänker ofta hur skönt ni andra har det, ni som aldrig har fått uppleva panikångest och allt därtill. Jag skulle så gärna vilja kunna resa bort utan att känna minsta tvivel för hur allt ska lösa sig. Överlag få slippa denna oro för allt. Men så slår det mig hur bra jag egentligen har det. Jag har haft den bästa uppväxten. Jag har så himla bra relation till alla i min familj och släkt. Och det viktigaste av allt, jag har alla min nära och kära vid liv. Jag vet så många som inte har det. Jag är så tacksam för att alla ni som ligger mig allra närmst om hjärtat finns hos mig. Ett liv är inte perfekt. Alla har någonstans något som ligger och gror i huvudet. Något som man inte trivs med eller vill ändra på. Men allt detta "värderas" olika och det är just därför jag försöker glädjas åt det "lilla" jag har fått uppleva. Familj, släkt och vänner, ni är och kommer alltid vara de viktigaste i mitt liv och jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar er!

Just nu känns det inte som att hästar är något jag vill lägga ner all min tid på. För ska jag göra det så vill jag göra det fullt ut och för mig är det att köpa en häst, rida för duktiga instruktörer flera gånger i veckan och tävla regelbundet. Jag är så långt ifrån det. Det är inte bara en hobby då utan det blir en livsstil. Alla dagar i veckan, hela för/eftermiddagar. Jag saknar Mirre som tusan, vissa dagar mer än andra. Idag är en sån dag. Jag vill bara åka ner till stallet och se henne stå där i hagen och beta lugnt, hennes glada och pigga blick när jag ropar på henne, borra ner mitt ansikte i hennes hårrem, känna hennes varma andedräkt mot min hand, ge henne miljoner pussar på hennes lena mule. Åh, jag hoppas vi ses snart. Men att skaffa en ny häst och börja om känns som sagt inte som något jag vill göra halvhjärtat. Jag vill göra någonting som är bindande och seriöst men som ändå ger mig den fritid jag vill ha och behöver. Jag är ganska känslig för när det blir för mycket saker runt omkring mig. Jag säger emot mig själv lite, kluven som sagt. Lite komiskt att lyxen att få äga rätten om sitt liv och bestämma alldeles själv vad man vill göra kan få dessa "konsekvenser". Man vet varken ut eller in. Lyxproblem får man väl säga. Alla har det inte så här i världen.

 

 
 Några bilder från härliga innebandyminnen. Saknar

Någonting som jag verkligen kan ligga och fundera över är varför folk måste förändras med tiden. Hur folk förändras. Oavsett om det är självförvållat eller inte. Vissa tappar sig själva helt i denna gryta. Och när vi umgås nuförtiden är det aldrig som förut.

I fredags efter jobbet var jag med Sanna på bio. Vi såg på sista delen av The Twilight Saga såklart, Breaking Dawn part 2.

Jag hade rätt höga förväntningar efter att ha fått höra mycket gott om den. Och jag måste ändå säga att den var över mina förväntningar. Allt som man har gått och väntat på hände. Allt som man har tänkt på och undrat över fanns med. Sjukt jäkla bra. Jag hade inte kunnat tänka mig ett bättre slut. Så jävla fint. Den här filmen knöt verkligen ihop hela sagan och satte punkt.

Usch, jag tycker det är så sorgligt att allt är över nu. Första filmen kom liksom när jag gick i högstadiet. Nu fyra år senare är det slut. Jag känner mig till och med olycklig efter att jag sett dessa filmer. Vill också ha allt det där! Vart är min Edward Cullen? 

 

I have so much to tell you. Den här veckan har jag ju som sagt jobbat eftermiddag/kvällsskiftet, vilket har gått superbra. Trivs verkligen med det då jag behöver dagsljuset för att må bra. Det är sant. Blir ju deprimerad i detta mörker.

Däremot fick jag en sjukt tråkig nyhet gällande jobbet. Jag som många andra från Scania via Randstad kommer inom en snar framtid att få gå. Det finns för lite att göra och för många anställda. Det var ju lite väntat men jag känner mig ändå så himla besviken. Faktiskt. Jag hatar detta "sist in - först ut". För jag vet att jag har gjort bra ifrån mig och visat mer. Dessutom har jag börjat trivas så jäkla bra med mina arbetskollegor. Ordentligt. Jag har skrattat mig igenom den här veckan, bokstavligen. Hatar att känna mig maktlös. Jag försöker att tänka positivt på allt som den här tiden har gett mig. Arbetsintervjun, att komma in i en ny grupp och lära känna nya människor, jobba tvåskift, stå på line osv. Dessutom får jag med mig en grym referens! :) Men jaga hoppas i alla fall på att det ska gå bättre för Scania snart igen och att man har turen att de kanske ringer in mig igen.

 

Idag har jag tillbringat hela dagen i stallet. Jag har helgfodringen igen. Dessutom så hade vi både stallmöte och städdag i stallet idag. Men det behövdes verkligen. Jag longerade även Mirre vilket gick bra. Hon lyssnar fint men emellanåt så bara struntar hon i en, så det måste vi träna på. Annars ligger fokuset på att hon ska jobba i låg lång form för att stärka överlinjen. Jäklar vad vi ska bygga muskler nu! Hon är äntligen frisk och bra på alla sätt och vis. Ni som inte gillar equiterapi går verkligen miste om något.

Sedan har jag och pappa varit iväg på hockey en liten snabbis i Scaniarinken. Kvalitetstid ♥ Blev avsläppt hos mamma där jag åt middag. Köttsoppa och pannkakor for life säger jag bara. Ikväll har jag hängt med mina älskade saknade bästa vänner.

Så här börjar min måndag och min nya vecka. Over and out.

Idag har mitt humör gått upp och ned likt en berg och dalbana. Dagen har varit lång kan jag säga. Jag gillar inte svåra personer som ena stunden står och skämtar med en och som sen plöstligt är stoneface. Något jag heller inte gillar är när killar går på oss tjejer just bara för att man är tjej och ung. Vi är inte sämre och bör bli behandlade och få den respekt som alla andra.

.

Jag älskar verkligen armband med fina texter/budskap på. Tack finaste faster.

My head is a complicated pile of thoughts,

and fears, and cravings, and dreams,

and this tangled up nostalgia for the past and, somehow, the future.

I am flawed and I am human and I am broken and I am trying.

Vissa dagar är jag tillbaka på ruta ett igen. Försöker tänka positivt men känslan av förtvivlan och osäkerhet är svårt att handskas med. Önskar att jag bara kunde komma överens med mig själv. För det är nog det som är jobbigast. Ena dagen är det si och andra dagen är det helt annat. Idag har jag bara velat dra täcket över huvudet. Har ändå lyckats ta mig till stallet och ridit ett dressyrpass samt tagit mig i kragen och faktiskt sprungit 5 km. Det sägs ju att motion och träning är den bästa antidepressiva medicinen, men idag vet jag faktiskt inte hur bra det stämmer... Vart är tryggheten? Nu ska jag in och ta en lång jävla dusch. Skönt.

Ibland är inte vilja tillräckligt. Tiden måste vara rätt.