Fri som en fågel

Ni kommer alltid vara det där lilla extra. Kryddan i livet liksom

 

Vilken härlig helg jag har haft. Jag har så bra, fina och underbara människor runt omkring mig. Jag har verkligen njutit varenda dag!

 

I fredags samlades vi tjejer hemma hos Malin i Nykvarn för lite käk och andra godsaker. Jag har alltid så roligt med er. Ni är bland det bästa jag har. Halv elva tog vi taxi in till Södertälje för att gå ut och se Petter på Torekällberget. Allt som allt en väldigt lyckad kväll med myycket dans.

I lördags spelade jag träningsmatch mot FBI Tullinge som vi torskade ganska stort mot med 7-2. Jag tycker dock siffrorna missvisar matchen lite grann. Många av målen var ganska simpla och blev oftast till på kontringar. Men vi var inte riktigt med i första perioden heller vilket jag tycker avgör. Jag känner mig i alla fall nöjd över min insats. Klubba och boll känns inte lika främmande längre och det gillar jag. På kvällen blev det biomys på Heron med Emmelie och mamma. Vi såg The Heat som nog är den bästa filmen jag har sett på väääldigt länge. Tipstips!

Söndagen blev en riktig slappardag med James. Verkligen en typiskt söndag. Vi åkte till Skärholmen i hopp om att hitta ett par stövlar till mig. Tror ni jag hittade några eller? Nej. I veckan var vi t.o.m. till Nacka Forum för att jag skulle köpa Primeboots och inte ens de satt så där perfekt som man vill. Jag har så smala vader och skaften är alltid för vida. Någon som har tips på snygga stövlar där skaften inte är så vida? Det slutade med att vi åkte till Mediamarkt och köpte en tv till mig istället... Haha nej men, jag har funderat på det ett bra tag så nu blev det äntligen så. Vi invigde den med grillat och Ben 'n Jerrys i min säng. Mysis.

 

2012-08-10 Life is a journey and not a destination | Mitt liv har verkligen varit upp och ned de senaste 6 månaderna. Tillslut blir det väl så att känslorna kommer ikapp en och då brakar allt. Det hände mig. Jag hann inte med att hantera allt som kom och visste heller inte hur. Jag kunde innan inte förstå att livet kunde vara så här tufft. Det är så starka känslor. Att vakna upp med oro om att förlora någon man älskar eller att allt bara en dag ska försvinna osv. Att inte våga göra någonting för att man helt enkelt är rädd. Denna undvikelse. Man lever i sin egen värld där allt är betydelselöst, det enda man tänker på är att överleva dagen... Känslan av att vara lycklig har skrämt mig så många gånger, med rädsla av att halka tillbaka. Samtidigt kan jag heller inte fortsätta lägga band om mig själv och sluta leva. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker tillbaka på allt jag har gått igenom under denna tid, hur oförklarligt jobbigt det har varit och att jag nu står här. Ett halvår senare. Starkare än någonsin. Även fast det inte är helt borta så är jag ändå otroligt glad när jag idag kan känna känslan av livsglädje, längtan och hopp. Känslor som tidigare då inte ens fanns för mig. Nu börjar min resa.

 

Ett år har gått sedan jag skrev detta inlägg och än kan jag känna dessa känslor i kroppen. Jag har insett och accepterat att detta är något som jag kommer att få jobba med resten av mitt liv. Det går såklart i perioder. Mer eller mindre. Jag tänker ofta hur skönt ni andra har det, ni som aldrig har fått uppleva panikångest och allt därtill. Jag skulle så gärna vilja kunna resa bort utan att känna minsta tvivel för hur allt ska lösa sig. Överlag få slippa denna oro för allt. Men så slår det mig hur bra jag egentligen har det. Jag har haft den bästa uppväxten. Jag har så himla bra relation till alla i min familj och släkt. Och det viktigaste av allt, jag har alla min nära och kära vid liv. Jag vet så många som inte har det. Jag är så tacksam för att alla ni som ligger mig allra närmst om hjärtat finns hos mig. Ett liv är inte perfekt. Alla har någonstans något som ligger och gror i huvudet. Något som man inte trivs med eller vill ändra på. Men allt detta "värderas" olika och det är just därför jag försöker glädjas åt det "lilla" jag har fått uppleva. Familj, släkt och vänner, ni är och kommer alltid vara de viktigaste i mitt liv och jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar er!

Just nu känns det inte som att hästar är något jag vill lägga ner all min tid på. För ska jag göra det så vill jag göra det fullt ut och för mig är det att köpa en häst, rida för duktiga instruktörer flera gånger i veckan och tävla regelbundet. Jag är så långt ifrån det. Det är inte bara en hobby då utan det blir en livsstil. Alla dagar i veckan, hela för/eftermiddagar. Jag saknar Mirre som tusan, vissa dagar mer än andra. Idag är en sån dag. Jag vill bara åka ner till stallet och se henne stå där i hagen och beta lugnt, hennes glada och pigga blick när jag ropar på henne, borra ner mitt ansikte i hennes hårrem, känna hennes varma andedräkt mot min hand, ge henne miljoner pussar på hennes lena mule. Åh, jag hoppas vi ses snart. Men att skaffa en ny häst och börja om känns som sagt inte som något jag vill göra halvhjärtat. Jag vill göra någonting som är bindande och seriöst men som ändå ger mig den fritid jag vill ha och behöver. Jag är ganska känslig för när det blir för mycket saker runt omkring mig. Jag säger emot mig själv lite, kluven som sagt. Lite komiskt att lyxen att få äga rätten om sitt liv och bestämma alldeles själv vad man vill göra kan få dessa "konsekvenser". Man vet varken ut eller in. Lyxproblem får man väl säga. Alla har det inte så här i världen.

 

 
 Några bilder från härliga innebandyminnen. Saknar