Fri som en fågel

2012-08-10 Life is a journey and not a destination | Mitt liv har verkligen varit upp och ned de senaste 6 månaderna. Tillslut blir det väl så att känslorna kommer ikapp en och då brakar allt. Det hände mig. Jag hann inte med att hantera allt som kom och visste heller inte hur. Jag kunde innan inte förstå att livet kunde vara så här tufft. Det är så starka känslor. Att vakna upp med oro om att förlora någon man älskar eller att allt bara en dag ska försvinna osv. Att inte våga göra någonting för att man helt enkelt är rädd. Denna undvikelse. Man lever i sin egen värld där allt är betydelselöst, det enda man tänker på är att överleva dagen... Känslan av att vara lycklig har skrämt mig så många gånger, med rädsla av att halka tillbaka. Samtidigt kan jag heller inte fortsätta lägga band om mig själv och sluta leva. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker tillbaka på allt jag har gått igenom under denna tid, hur oförklarligt jobbigt det har varit och att jag nu står här. Ett halvår senare. Starkare än någonsin. Även fast det inte är helt borta så är jag ändå otroligt glad när jag idag kan känna känslan av livsglädje, längtan och hopp. Känslor som tidigare då inte ens fanns för mig. Nu börjar min resa.

 

Ett år har gått sedan jag skrev detta inlägg och än kan jag känna dessa känslor i kroppen. Jag har insett och accepterat att detta är något som jag kommer att få jobba med resten av mitt liv. Det går såklart i perioder. Mer eller mindre. Jag tänker ofta hur skönt ni andra har det, ni som aldrig har fått uppleva panikångest och allt därtill. Jag skulle så gärna vilja kunna resa bort utan att känna minsta tvivel för hur allt ska lösa sig. Överlag få slippa denna oro för allt. Men så slår det mig hur bra jag egentligen har det. Jag har haft den bästa uppväxten. Jag har så himla bra relation till alla i min familj och släkt. Och det viktigaste av allt, jag har alla min nära och kära vid liv. Jag vet så många som inte har det. Jag är så tacksam för att alla ni som ligger mig allra närmst om hjärtat finns hos mig. Ett liv är inte perfekt. Alla har någonstans något som ligger och gror i huvudet. Något som man inte trivs med eller vill ändra på. Men allt detta "värderas" olika och det är just därför jag försöker glädjas åt det "lilla" jag har fått uppleva. Familj, släkt och vänner, ni är och kommer alltid vara de viktigaste i mitt liv och jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar er!